Språkkrav

Krav på språkbehörighet och ICAO resolution 9835

Från och med den 5 mars 2008 införs ett nytt krav på dem som innehar certifikat och radiotelefonibehörighet. ICAO Bulletin nr 1/2004 har ett antal artiklar om bakgrunden till de nya kraven. Här följer en kort sammanfattning, med en del kommentarer för anpassning till svenska förhållanden.

Det är ett välkänt faktum att brister i kommunikationen är en avgörande eller bidragande faktor i många haverier och incidenter. Det gäller såväl kommunikationen inom besättningen i flygplanet som mellan flygplanet och flygledningen på marken, liksom mellan markenheter. När det gäller kommunikationen mellan piloter och flygledare har en standardfraseologi utvecklats på svenska och engelska. Fraseologin bygger där på standardiserade uttryck och ord, liksom avkortade meningar genom till exempel utelämnande av hjälpverb, bestämda och obestämda artiklar m.m.

Denna fraseologi gör det möjligt för piloter att korsa språkgränser och ändå göra sig förstådd hos sina kollegor och hos flygtrafikledningen i främmande länder, trots att ingen av de inblandade har engelska som modersmål. Det är till och med så, att den som har engelska som modersmål inte kan förstå ”radioengelska” utan att få särskild utbildning och övning, eftersom många ord inte har samma betydelse här som i vardagsengelskan.

Flygradioengelskan är alltså hårt standardiserad, kort, koncis och icke-idiomatisk. I dagens hårt trafikerade luftrum finns för det mesta inte någon tid över för småprat eller artighetsfraser.

Alla flygplan som flyger i kontrollerat luftrum uppträder i enlighet med standardiserade regler och procedurer med åtföljande standardiserad fraseologi. Detta gör att alla ”deltagare” kan följa vad som pågår, vilket bidrar till att öka flygsäkerheten. Om det pratas olika språk på frekvensen missar man denna extra ”övervakning” eftersom en del av de inblandade då inte kan följa med – även om språk nummer två också utgörs av radiofraseologi. Detta är en källa till bekymmer, och haverier och incidenter har inträffat på grund av ”tvåspråkighet” på frekvensen. Det självklara kravet är nu att kommunikationen ska äga rum på engelska så fort någon berörd inte pratar det inhemska språk som ibland används om samtliga är t.ex. svenskar eller fransmän.

Förutom att behärska radiofraseologin måste dock piloter och flygledare kunna kommunicera med varandra – och andra – om andra saker än de rent trafikmässiga. Anta till exempel att du som pilot ska beskriva ett nödläge som inte finns i ”ICAO:s fraseologihandbok”. Du förutsätts kunna en mängd tekniska uttryck – låt oss kalla det flygengelska i vid bemärkelse – för att klarlägga situationen. Vi pratar här om en typ av engelska för särskilda ändamål och som ofta inte förstås av utomstående. Piloter och flygledare får under grundutbildningen lära sig grunderna i denna kommunikation, som kan handla om väder, nödprocedurer etc. Att behärska denna kommunikation är ett uppnåeligt mål för de flesta inblandade inom luftfarten.

Emellertid har behovet av att kunna kommunicera även på allmän engelska blivit alltmer framträdande i situationer där det inte finns någon överenskommen standardfraseologi att använda, eller då en fras behöver utökas med ”realtidsinformation”.

Det stora problemet i dag när det gäller kommunikation inom den globala luftfarten är, att förmågan att prata allmän engelska varierar avsevärt. Somliga piloter och flygledare kan endast de memorerade fraserna som krävs för att få en flygradiotelefonibehörighet, medan andra pratar tillräckligt bra engelska för att kunna hantera vilken situation som helst. Globalt sett förekommer i allmänhet inga prov när det gäller förmågan att kommunicera på engelska utanför den standardiserade radiofraseologin. De stora skillnaderna i språkförmåga är ett stort bekymmer inom den internationella luftfarten, och det är precis detta problem som ICAO vill komma tillrätta med genom de nya kraven på språkkunskaperna. Att kunna kommunicera utanför den standardiserade fraseologin kan utgöra skillnaden mellan liv och död.

ICAO har specificerat sex nivåer (operational levels) på denna ”allmänna engelska med flyganknytning”, där nivå 1 är lägst och nivå 6 högst. För att få prata i radion krävs lägst nivå 4.

Det är sex kriterier, eller ”förmågor”, som ska bedömas och nivåsättas: Uttal, struktur, ordförråd, talförhet, förståelse och interaktion. Den lägsta bedömningen i någon av dem bestämmer slutsiffran – om man alltså sätter nivå 5 i allting utom uttal, där man sätter en trea, så blir slutpoängen 3, och vederbörande får alltså inte prata i radion.

Det kan vara intressant att observera att nivå 6 inte innebär att man måste ha engelska som modersmål, vilket somliga har fått för sig. Om man tittar på grundkravet när det gäller uttal så ska man kunna använda ”dialekt eller uttal som de som arbetar inom luftfartsbranschen kan förstå”. Det kan till och med vara så, att vissa engelska dialekter kan vara så svåra att förstå att en engelsman eller amerikan inte når nivå 6. Extremfallet kan teoretiskt tänkas bli att vederbörande har 6 i allting utom uttal, där det blir en trea!

Om man får nivå 4 ska man göra förnyelseprov inom tre år; vid en femma ska det göras inom sex år, och får man en sexa behöver man aldrig göra något förnyelseprov.

Den allmänna nivån på engelskan i många länder är så pass hög att väldigt få har några problem att uttrycka sig relativt ledigt på det språket och en del länder har valt att ge ”grandfather’s rights” till sina certifikatinnehavare. Till dessa hör de flesta europeiska länderna inom JAA/Eurocontrol inklusive Sverige. Det innebär att alla innehavare av ett svenskt certifikat och som tidigare har avlagt godkänt prov i Sverige på engelska för flygradiotelefonibehörighet får en fyra i engelska. Alla innehavare av svenskt certifikat som tidigare avlagt prov i Sverige för radiotelefonibehörighet på svenska eller engelska får en femma i svenska. Dessa slipper alltså att göra något prov före den 5 mars 2008, utan ska göra ett förnyelseprov inom tre år för engelskan och sex år för svenskan. Nytillkommande sökande för certifikat och radiotelefonibehörighet efter den 5 mars 2008 ska alltså inte bara prövas i fraseologi som det var tidigare, utan även bedömas enligt de nya kraven på allmän engelska och/eller svenska.

Den språkbehörighet som piloten eller flygledaren får är kopplad till certifikatet och därmed kan inte certifikatet användas om inte giltig språkbehörigheten på minst nivå 4 i svenska och/eller engelska finns och om det finns behov eller krav på att använda flygradio.

Detta innebär i praktiken bl.a. följande:

  • En pilot utan språkbehörighet kan efter den 4 mars 2008 inte flyga ett luftfartyg om det finns behov eller krav att flygradio används då giltig radiotelefonibehörighet saknas i certifikatet.
  • En pilot som har en radiotelefonibehörighet och som skall förnya sin språkbehörighet men endast klarar en 3:a i engelska kommer inte att få flyga utanför svenskt luftrum utan att först ha införskaffat tillstånd från det landet myndighet. Det förutsätts att certifikatinnehavaren har minst nivå 4 i svenska.
  • En flygledare eller AFIS-personal får inte använda flygradio om inte en giltig språkbehörighet finns efter den 5 mars 2008. Se övergångsregler ovan.
  • En innehavare av ett flygcertifikat för luftfartyg och som inte har en giltig språkbehörighet och radiotelefonibehörighet, kan endast flyga om det inte finns behov och/eller krav på att använda flygradio.

Undantag:

Den som genomgår utbildning till ett certifikat behöver inte uppfylla språkkraven under utbildningstiden men kraven skall vara uppfyllda innan ett certifikat med radiotelefonibehörighet och språkbehörighet utfärdas.

  • Vid flygning med luftfartyg som saknar radioutrustning krävs inte en giltig radiotelefonibehörighet eller språkbehörighet.

Vid frågor kontakta Lennart Thorslund

Kommentarer inaktiverade.